Surprise...

Vaknade igår morse av att en gubbe öppnar dörren och tittar in på mitt rum där jag ligger och sover. Får senare på eftermiddan reda på att gubben är en av mina medpatienter. Frågar honom varför han är inne på mitt rum. "Jag är bara nyfiken", får jag som svar. Försöker förklara för gubben att rummen med stora siffror på är patienternas sovsalar, och att man inte går in på andras sovsalar. Han blir arg och förstår inte. Vaknar i morse av att en gubbe öppnar dörren och tittar in på mitt rum där jag ligger och sover. Får nog ordna en stor skylt: "Här bor jag."

Norsk karaoke

På tonårs i södertullskyrkan körde vi en gång en lek som jag tror man brukar kalla för norsk karaoke. Den går till så att en person får en mp3spelare eller cdspelare med hörlurar, personen ska härma låten men får inte använda ord. De andra ska gissa, och den som gissar rätt först får poäng.
Här på avdelningen har vi en tjej-tant-kvinna på 60+ som anammat det här med norsk kareoke. Hon har en bärbar cdspelare och när hon lyssnar så går hon alltid runt i korridoren och nynnar högt och falskt. Det är faktiskt riktigt spännande att gissa vad det är hon lyssnar på. Bob Marley eller Elvis Presley va det sist.

Jag har träffat DIO!!!!!

På sjukhuset en ganska vanlig och tråkig måndageftermiddag uppenbarar han sig framför mig. Han sticker in huvudet på rummet där jag sitter och läser. Dio presenterar sig och jag hajar direkt till på namnet. Dio, Dio, Dio…Vart känner jag igen det ifrån..? Efter exakt 2,7 sekunders betänketid så kommer jag på varför namnet är så bekant – det är ju ett välkänt namn från bandtishorna som rockkillarna i klassen hade på gymnasiet. Tyvärr är inte det här nån hårdrockssnubbe som tagit tidsmaskin från 80talet. Dio är en gråhårig skötare som kommer från Uruguay och som har ett för långt namn för att han ska orka lära alla. Jag ska försöka ta reda på Dio heter egentligen.

Mellan min skola på Sprängkullsgatan i Haga och Centralstation i Göteborg är det en rejäl promenad som jag brukar försöka ta hem från skolan varje gång vädret är fint och jag har tid. Det har hänt ungefär 5 gånger sen jag började plugga i september. På vägen mellan skolan och tåget så möter man på lite alla möjliga personer. En kategori som blivit vanligare under tiden som hösten och vintern har gått; nämligen unga personer som samlar in pengar till Läkare utan gränser.
Eftersom jag är månadsgivare i Erikshjälpen redan så tackar jag aldrig ja till personer som vill att jag ska skänka en summa pengar regelbundet, däremot ger jag ofta småpengar och oftare till tiggare direkt än till organisationer som skramlar.

Den här historian handlar om en gång när jag gick genom köpcentrat Nordstan till tåget inne på Centralen. I pissetunneln står nån glad invandrarkille och tävlar om vem som spelar starkast tillsammans med en romsk kvinna invirad i filtar och med en flöjt i munnen. På andra sidan tunneln lyser solen och som en mänsklig mur står ungdomar med röda jackor och genomskinliga myntdosor. De går fram till förbipasserande och presenterar sig med frågan “vill Du stödja Läkare utan Gränser?” En av dom kommer fram till mig. “Vill just DU stödja organisationen Läkare utan Gränsers arbete i Haiti?” Nu finns det två alternativ: a) Jag säger. “Javisst”, och slänger upp några kronor. Alternativ b) Jag säger “Nej”, och skyndar vidare.

Jag bestämmer mig för att välja alternativ c) ”Klart jag ställer upp för människorna på Haiti. Jag har gått och väntat på en sån här chans ända sen jag hörde om katastrofen där borta. Egentligen har jag väntat ännu längre. Du ser… Jag är läkarstudent som tagit studieuppehåll för att jobba, och varje gång det händer nåt sånt här så har jag tagit nödvändiga vaccin och läst på vad som är specifikt för just de här miljöerna så att jag kan åka med er. Men jag har aldrig fått frågan. Men Nu när du frågar mig så här öga mot öga så är det klart jag ställer upp… Så när åker vi?”

En annorlunda slags bass-boost

Jag har upptäckt att när min mp3spelare är på laddning och jag lyssnar på den med mina kosspluggar så ligger det ett svagt brus och en baston i bakgrunden. Nu när dom pratar på radion är det lite irriterande, men när det kommer musik (i rätt tonart!) så blir det nästan som ett slags bassboost. Jag är nyfiken på vad ljudet beror på. Givetvis är det något som händer när jag laddar mp3spelaren, men vad? Vad är det som händer i min mp3spelare som hörlurarna tar upp och som alstrar en ton? Ännu intressantare: Vilken är tonen? Är det månne samma frekvens som på strömmen i mp3spelaren eller vägguttaget? (Om vi nu har växelström… Jag lärde mig aldrig de där ordentligt.)

Tankar om mina mobiltelefoner

Min bror fyller 18 och det innebär en rad saker; det kommer inga fler brev som det står ‘till målsman för Niklas’ på, han får köpa grejer på faktura, han får ta banklån, han får skriva teoriprov för körkortsbehörighet B, han får gå ut på krogen och köpa alkoholhaltiga drycker (Ja, farmor. Nu är det bara Daniel, Johannes och Hanna kvar…) Men kanske det viktigaste: han får teckna abonnemang på en mobiltelefon.

Bland det coolaste just nu som man kan köpa är telefon med touchscreen, och om man vill ha en rolig telefon med mycket underhållningsvärde då köper man en iPhone. Det har Niklas mer eller mindre bestämt sig för att göra. Eftersom man brukar få presenter när man fyller år är det inte omöjligt att han får lite spons av föräldrarna när han skaffar telefonen. Vi får se.

Allt det här fick mig att börja fundera och reflektera över vad jag själv har haft för telefoner, och när jag fått spons och inte. Se inte det här som nån jämförelse kring hur “rättvist” det är eller inte är. Se den här texten mer som en ung man, årsmodell 87 som reflekterar över olikheterna av att vara född 87 eller 92 ur ett ‘skaffa mobiltelefon’-perspektiv.

Min första telefon var en Siemens C30. Kompisarna i klassen kallade den för dildon. När jag gick i åttan va det två saker som var ruskigt häftigt: utbytbara skal och monokroma bilder.  Det man skulle ha va Nokia 3210 eller helst 3310. Lite fräckare va 3330 som hade vitt skal och dessutom nåt som kallades för GPRS, men det visste ingen vad det va då. Jag minns att jag fick pengar att köpa min första telefon för i födelsedagspresent. Pengarna räckte inte till en 3310, men det räckte till en blå  dildo med röd display; en Siemens C30.

Vid nån episod där under högstadiet så glömde mamma att kolla mina byxfickor när hon tvättade, och en eftermiddag när jag kom hem från skolan fick jag vet att mina C30 var väldigt ren och väldigt död. Då fick jag låna pappas gamla telefon. En Motorola cd160. Den vägde ungefär 3 hekto, var 15 cm lång och när man drog ut antennen blev den 29 cm. Dessutom: man kunde använda den med vanliga AA-batterier! Telefonmarknaden hade utvecklats och jag & min tegelsten med rundade kanter och utdragbar antenn tittade avundsjukt på när vikbara telefoner under 100 gram blev vanligt.

Pappa bytte telefon vid nåt tillfälle och jag fick hans Ericsson A2618s. Jag skämdes så galet mycket för att jag hade en telefon där antennen stack upp och dessutom var tejpad. Alla andra hade telefon med inbyggd antenn, vibrator, utbytbara skal och monokroma bilder på katter, hjärtan, bilar, loggor och allt möjligt.

Jag fick en ny telefon nån gång i början på gymnasiet. En Nokia 3510i. Det här var när personliga skal inte längre var det häftigaste och nästan alla telefoner hade inbyggd vibrator och inbyggd antenn. Det coolaste man kunde ha nu var en telefon med kamera. (Till exempel en SonyEricsson T610 med en kamera på 0,1 mpix eller nåt åt det hållet. Bildkvalité som brun, lågupplöst gröt, i dagens mått mätt.) Jag vet inte riktigt vad jag önskade mig för telefon men jag minns att jag fick kompromissa och inte sväva ut för mycket i mina önskningar, för det fanns inte pengar till det. En Nokia 3510i blev det. Fortfarande hade Nokia nåt slags monopol på bildmeddelanden, så därför var något annat märke aldrig ett alternativ.  Dessutom hade alla andra Nokia.

På en rullstolstävling 2 månader senare blev telefonen stulen, och jag var tvungen att köpa en ny. Jag hade fått ett stort stipendium av skolan, så jag kunde köpa nästan vad som helst. Men jag ville inte lägga ut för mycket pengar på telefonen, och att testa något annat kändes onödigt, så därför köpte jag en ny 3510i.

Hösten 2005 fyllde jag 18 år, och jag skaffade mig min första telefon med abonnemang. Mamma bjöd mig på anslutningsavgiften på 250 kronor, men i övrigt betalade jag varenda krona själv. Det blev en SonyEricsson V600i. Niklas, som då var 13 och ett halvt, fick min 3510. Mer än hälften av alla telefoner nu hade färgskärm och det var minneskort och 3G som var det nya. Jag tror dessutom ett megapixelrace på kamerafronten inom mobiltelefonin hade börjat nu. Skillnaden på en bra eller dålig mobilkamera var, enligt marknadsföringen, om den hade mer eller mindre än 1 mpix. Dessutom skulle man ha minneskort i telefonen så man kunde använda den som mp3-spelare. Min V600i hade 3G och en kamera på 1,3 mpix men inte minneskort. (Den som hade minneskort va för dyr för mig.)

Efter 2 år med mitt Telenorabonnemang erbjuder mig Telenor en ny telefon mot att jag binder mitt abonnemang i 2 år till. Jag ser det här som en möjlighet att skaffa en K810i, en telefon som påminde om den jag inte hade haft råd med 2 år tidigare. Dessutom har jag jobbat ett år, och tyckte att jag kunde kosta på mig en lite fräckare telefon än det jag fick om jag *bara* förlänge abonnemanget. Men K810i var en besvikelse. Dessutom har pappa börjat använda handdator-liknande telefoner med kalender, och jag vill också ha en mobiltelefon med riktig kalender i. Så efter 2 dar åker K810 ner i kartongen och jag ner till Nordstan i Göteborg. Det finns några olika telefoner inom smartphone-segmentet som jag har råd med, och jag bestämmer mig för en Nokia 6110 Navigator. (Brorsan som är 15 år gammal får min V600i. Alltså den med hyffsad kamera och 3G, men utan minneskort.) Nokia 6110 är den första telefonen jag köper som jag är helt och fullt nöjd med och som jag känner att jag inte kompromissat på vad jag köpt pga pengar. (Inte så mycket i alla fall. Helst skulle jag velat ha en Nokia N95. Om man fick drömma alltså.) Jag köper telefonen med ett pott-abonnemang på 200 kr/mån i 24 månader + en engångsavgift på 2400 kr. Fast Telenor har en kampanj: lämna in din gamla telefon + laddare och få 500 kronor rabatt. Så jag lämnar in pappas gamla cd160. (29 centimeters Motorolan med AA-batterier) och betalar 1900 kr på plats och knyter mitt abonnemang i 2 år till. Det här är sommaren 2007, så vi närmar oss nutid.

Vintern 2008 börjar min 6110 bete sig väldigt konstigt. Så jag lämnar in min kombinerade telefon, kamera, GPS, surfdator, anteckningsblock, kalender m.m. på service och får låna en mycket enkel telefon som ersättning. Har du testat att leva utan kalender i en månad? Det är svårt kan jag säga. Lånetelefonen Telenor erbjuder är en SonyEricsson K610i. (Under den här tiden är jag ganska mycket sjuk också, så av någon anledning blir jag lite lätt illamående varje gång jag ser en K610 eller hör den klassiska SonyEricsson-ringsignalen)

Jag får tillbaka min 6110 från service, och det enda de gjort är att uppdatera firmware-versionen i den. Nånting som jag kan göra själv på en halvtimme tog det dom en månad att göra. Tack Telesnor.

Under 2008-2009 har mobil surf blivit en funktion jag använder mig av väldigt mycket, och jag inser att jag ska göra nåt åt mitt abonnemang; skaffa ett avtal där jag betalar en fast summa för mobil surf. Dessutom har jag sedan tiden med min smått dysfunktionella och buggiga men samtidigt helt underbara 6110i kommit fram till att jag inte byter bort mig från  operativsystemet Symbian S60 om jag inte hittar något bättre. Så på följande premisser – a) jag behöver en ny telefon, som funkar, b telefonen måste ha Symbian S60, c jag vill ha ett abonnemang som låter mig surfa mycket – bestämmer jag mig för en Nokia 6220 Classic och ett abonnemang där jag betalar 5 kronor om dan och surfar fritt.

Trots att jag inte skaffat det fräckaste, den där drömtelefonen, så är jag för andra gången i mitt liv väldigt nöjd. Jag har en telefon med alla funktioner jag behöver, och jag betalar dessutom inte mer än mellan 150-200 kronor per månad.

Ett par månader efter att jag skaffat min 6220 så händer 2 saker: touchscreen är det coolaste just nu, och marknaden för telefoner med touchscreen fullkomligen exploderar under hösten för att explodera igen en gång till runt  mellandagsreorna och vinterns nya modeller. Det andra som händer är att “Rolls Roysen” bland häftiga telefoner: Apples iPhone sjunker i pris. Som en sten. Vinter-våren 2010 har jag råd med en iPhone, men den möjligheten fanns inte sommarn 2009. (Då jag behövt en ny telefon i ett halvår bland annat för att min 6110 vägrar ta emot sms.)

Juli 2011 går mitt 3abonnemang ut och jag har chans att förlänga det och få en annan telefon subventionerat, eller avsluta mitt abonnemang och byta operatör och få en ny telefon subventionerat.

Undrans vilket misstag jag kommer göra då…

Storebror ser dig…

För ett tag sen blev det en stor nyhet när medier fick nys om att en amerikansk skola som lånat ut bärbara datorer till sina elever visade sig ha planterat ett litet program i datorn som tog bilder på det som laptopens webkamera var riktad på. Halvt för skojs skull och halvt för att dämpa nån slags paranoia så tog jag och åtgärdade problemet med visitkort och lite tejp.

Fast det där va ju rätt fult, så efter ett tag tog jag bort den. Jag tänkte att det är nog bara inbillning, nåt sånt där program kan nog inte vem som helst få tag på, tänkte jag.

Men min åsikt om paranoia eller försiktighet har svängt igen. Av två skäl. Det första; jag upptäckte programmet Dorgerm och den här guiden till att använda det. (http://www.simplehelp.net/2006/09/27/how-to-use-your-pc-and-webcam-as-a-motion-detecting-and-recording-security-camera/)
För det andra: i min e-post, på facebook och på MSN har jag jättemånga vänner som har råkat klicka på nån länk som de tror leder till nån söt nallebjörn eller rolig musikvideo på youtube. Visserligen tror jag att jag kan se skillnad på vad som är nånting som en person skickar avsiktligen och vad som automatgenererats av nåt gulligt malware. Men jag känner att jag inte kan vara nog försiktig. Finns det nån understimulerad datornörd som vill sprida en variant av Dorgerm eller liknande program som ger honom/henne tillgång till den smittade datorns webkamera, då tänker inte jag hjälpa nämnda nörd att se vad som händer på mitt rum.

DÄRFÖR har jag en bit tejp över min dators webkamera.