Tankar om allting 2.0

Mellan min skola på Sprängkullsgatan i Haga och Centralstation i Göteborg är det en rejäl promenad som jag brukar försöka ta hem från skolan varje gång vädret är fint och jag har tid. Det har hänt ungefär 5 gånger sen jag började plugga i september. På vägen mellan skolan och tåget så möter man på lite alla möjliga personer. En kategori som blivit vanligare under tiden som hösten och vintern har gått; nämligen unga personer som samlar in pengar till Läkare utan gränser.
Eftersom jag är månadsgivare i Erikshjälpen redan så tackar jag aldrig ja till personer som vill att jag ska skänka en summa pengar regelbundet, däremot ger jag ofta småpengar och oftare till tiggare direkt än till organisationer som skramlar.

Den här historian handlar om en gång när jag gick genom köpcentrat Nordstan till tåget inne på Centralen. I pissetunneln står nån glad invandrarkille och tävlar om vem som spelar starkast tillsammans med en romsk kvinna invirad i filtar och med en flöjt i munnen. På andra sidan tunneln lyser solen och som en mänsklig mur står ungdomar med röda jackor och genomskinliga myntdosor. De går fram till förbipasserande och presenterar sig med frågan “vill Du stödja Läkare utan Gränser?” En av dom kommer fram till mig. “Vill just DU stödja organisationen Läkare utan Gränsers arbete i Haiti?” Nu finns det två alternativ: a) Jag säger. “Javisst”, och slänger upp några kronor. Alternativ b) Jag säger “Nej”, och skyndar vidare.

Jag bestämmer mig för att välja alternativ c) ”Klart jag ställer upp för människorna på Haiti. Jag har gått och väntat på en sån här chans ända sen jag hörde om katastrofen där borta. Egentligen har jag väntat ännu längre. Du ser… Jag är läkarstudent som tagit studieuppehåll för att jobba, och varje gång det händer nåt sånt här så har jag tagit nödvändiga vaccin och läst på vad som är specifikt för just de här miljöerna så att jag kan åka med er. Men jag har aldrig fått frågan. Men Nu när du frågar mig så här öga mot öga så är det klart jag ställer upp… Så när åker vi?”