What the heck is wrong?

Why didn’t I dare to help him?
…
Idag när jag kom hem från tåget mötte jag en afrikansk man vid torget, ungefär 200 meter hemifrån.

“Internet..”
” - Vadå? Undrar du om jag har internet?”
” - Sorry. Only english..”
”Ahh. Why do you wonder if I have internet?”

Jag är lite sunt misstänksam mot främlingar, och undrar ju givetvis. Han svarar nåt på skakig engelska att han ska kolla nåt meddelande, och pekar på sin mobiltelefon. Först förstår jag inte, men jag gissar att han har ett e-post eller nånting. Han försöker få fram nåt om att han ska med ett skepp.

“I can’t help you. Are you stressed? If you can wait till tomorrow you have the library. It opens at 10 in the morning.”
” – Noo noo. Must see message now. Must go to the ship.”
”I think there is a internet cafe a few hundred meters in that direction.”
” How long is it? 5-10 minutes?
” No, it’s perhaps 50 meter from here, maybe 100. You see that yellow sign?”
…

I min väska har jag ett 3g-modem och en laptop som bara är försatt i vänteläge. Jag hade kunnat plocka fram datorn och vara ute på internet på 2 minuter. Men varför vågade jag inte hjälpa honom? Min magkänsla sa att mannen kunde vara en tjuv som kunde få för sig att sno datorn från mig. Förnuftet säger mig samtidigt att 99,9 % av alla människor är hederliga.
Låter jag alltså en liten grupp som är kriminella hindra mig från att hjälpa en man som kräver 5 minuter av min hjälp och uppmärksamhet? Det verkar inte bättre.