På en av huvudgatorna här i Malmö mötte jag en kvinna i gul reflex-väst som stod med en mynt-dosa och samlade in pengar till hemlösa.
Jag tycker det är jättebra att man egnagerar sig och hjälper den som inte har förutsättningar för att hjälpa sig själv. Jag skänker pengar till Erikshjälpens projekt i fattiga länder varje månad. En del volontärar utomlands, och en del står på stan och skrammlar pengar.
Gatan är stor, och det rör sig mycket folk. När vi närmar oss hör jag vad kvinnan i gult skriker:
"Skänk en slant, hjälp Malmös hemlösa katter!"
Jag går fram till henne för att fråga om det finns några hemlösa människor i Malmö och vad man ska göra åt det.
" - De får ju socialbidrag. Tänk på alla hemlösa, försvarslösa katter! Dom har det riktigt jobbigt."
Vad anser du är viktigast? Människor eller katter?
Motivera ditt svar, för jag är nyfiken på hur mina läsare resonerar.
Hej så länge!
Oj, det var ett knivigt resonemang... jag skulle snarare lägga fram det på samma sätt som kvinnan; för människor finns socialbidrag, katterna är däremot helt beroende av enskilda individers välvilja. Och att man försöker hjälpa katterna behöver väl inte betyda att man bryr sig mindre om människorna? "Ingen kan göra allt, men alla kan göra något", som man säger! ;-)
SvaraRaderaPrecis. Om man bara kan göra något, bör man väl tänka efter noga vad man väljer att göra?
SvaraRaderaNaturligtvis! Och om alla verkligen brann enbart för hemlösa människor skulle katterna fara illa. Å andra sidan; om alla brann för hemlösa katter så skulle människorna fara illa. Så visst är det tur att vi brinner för olika saker? ;-)
SvaraRaderaDessutom så vidhåller jag att katternas till större del är beroende av den ideella sektorn, eftersom människor faktiskt kan få hjälp av samhällets offentliga skyddsnät.
"eftersom människor faktiskt kan få hjälp av samhällets offentliga skyddsnät."
SvaraRaderaJag tror inte det funkar. För i så fall hade det inte funnits hemlösa.
Hmm, det där är en mycket lång diskussion, men kort sagt; samhället erbjuder bostad till bostadslösa, OM de i sin tur uppfyller vissa grundläggande villkor. Sedan finns det hemlösa som av olika anledningar vägrar att gå på sina veckomöten hos socialtjänsten, vägrar att skrivas in för missbruksvård etc och som därför inte går att hjälpa, men det är ju en helt annan sak. ;-)
SvaraRaderaNär ska våra politiker börja ta bostadsbristen och de oskäligt höga boendekostnaderna i vårt samhälle på allvar? Då konsekvensen av detta leder till att fler och fler människor vräks och hamnar i hemlöshet.
SvaraRaderaDet borde inte vara några problem att få koncensus att agera mot detta, då alla partier vid förfrågan prioriterar arbetet mot hemlöshet.
Men mot för våra politiker verkar betyda till?
Då de istället för att agera i för samhället så viktiga frågor och tar sitt förtroendeuppdrag gentemot samhället på fullaste allvar, lägger över ansvarsfrågan till hjälplösa social/frivilligarbetare.
Som i hjälplösheten i sin tur känner vanmakt inför mötet med ännu en person som inte har ett tryggt hem att gå till.
Jag tror det är viktigt för allmänheten att få vetskap om, att som social eller frivilligarbetare saknar man de verktyg som behövs för att hjälpa hemlösa människor med deras primära behov. Vilket beror på att varken socialtjänsten eller någon av alla ”hjälp åt hemlösaorganisationer” förfogar över egna trygga hem åt våra hemlösa.
Och då den rådande ordningen är att socialtjänsten har det yttersta ansvaret för utsatta människor i kommunen, så hänvisas därför bostadslösa människor utan egna resurser till socialtjänsten.
De i sin tur lägger sitt hjälplösa ansvar till ännu mer hjälplösa brukar/klient och frivilligorganisationer.
På detta människovidriga sätt omvandlas den bostadslöse från att vara en person som saknar bostad till att vara en "klient" med sociala problem. Problem som passar socialtjänsten och de kategoriboenden som socialtjänsten och frivilligorganisationer förfogar över.
För övrigt ingår det inte heller i socialtjänstens eller övriga organisationers huvudsakliga uppgift att ordna fram bostäder till hemlösa.
Så i och med detta förhållningssätt till våra hemlösa och fattiga har denna ständigt expanderande ”hemlösaindustri” (fattighusen) skapats och åter normaliserats i vårt samhälle.
Så på ett strukturellt plan har man därmed skapat ett socialt problem och samtidigt en arbetsmarknad för redan etablerade av ett bostadspolitiskt problem.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa