Varför dras vi till den som straffar oss?

Ikväll var jag på sista träffen i en studiecirkel som jag varit med i, i Södertullskyrkan här i Uddevalla. I gruppen läser vi boken “Inte bara Knutby” av prästen och psykiatrikern Göran Bergstrand. Boken beskriver och försöker förstå dramat och människorna i Knutby. Ikväll tog en av gruppens deltagare upp ämnet 'mobbning’, och om ledarna i Knutby använde mobbning som instrument för att få sin vilja igenom.
…..

Under kvällens samtal va det flera frågor som dök upp i mitt huvud. Jag vill inte, och kan inte besvara dem. Jag vill sätta ord på mina tankar, får dina hjul att börja snurra och, i bästa fall, kanske få en kommentar eller två med Dina tankar kring ämnet.

I boken berättar Bergstrand hur Kristi brud och pastorn manipulerar barnflickan till att göra som de vill. Först är de hyggliga mot henne, och drar henne till sig. Sen, så fort pastorn (Helge) och Kristi brud (Åsa, som också är pastor i församlingen)
får möjlighet så förskjuter de Barnflickan (Sara). Eftersom hon är nyinflyttad till Knutby, och det är ett litet samhälle vi pratar om har hon inga andra vänner än de i kyrkan. Hennes enda möjlighet till socialt sammanhang är församlingen, och i toppen av den Åsa och Helge.

Varför gick Sara med på pastorernas “spel” ?

 

 

När jag var 7 eller 8 år var jag med om en grej som jag fortfarande minns väldigt starkt. Jag ville vara med ‘de tuffa’ i klassen. De lovade mig att jag fick vara med om jag klarade provet. De kunde inte svara på om de andra hade genomgått provet, men tydligen var jag tvungen att genomgå provet för att få vara med. De fick till och med låna min fina, fina klocka som jag var jätterädd om. De ‘tuffa killarna’ som jag mer än allt annat ville va med. Provet som jag måste klara var att springa runt den stora grusplanen, och jag skulle klara det under 30 sekunder. (Hela idén va att det inte skulle vara möjligt.) När jag klarade det hela på 2 minuter (“löjligt dåligt”) så beslöt de sig för att vara “snälla” och låta mig snedda över halva planen och springa kortare. (Även det omöjligt.) Den här gången hade jag redan mjölksyra i benen, ont i knäna, och jag fick håll nästan direkt. Jag minns inte resten. Men de lyckades få mig att springa runt, runt, runt där under hela rasten, tills det ringde in.
Jag behövde inte vara med de här ‘tuffa gänget’ men jag ville det av någon anledning, och tydligen var jag beredd att gå ganska långt för att få vara med dom. Även efter att de hade tvingat mig att plåga mig själv under den där rasten tyckte jag på nåt sätt om dem och såg upp till dem.

Varför gick jag med på deras “spel” ?