109 kilo kärlek

Imorn är det fredag och jag ska få återse något av det finaste som finns. Ni som känner mig vet att jag har gjort en liten grej av att prata om fysiska föremål som kärlek, ni som inte känner mig (än) begriper antagligen inte alls. Det är på plats med en liten förklaring av vad det gäller den här gången, istället för massa flummit skitsnack.

Jag lirar piano, och har gjort i 8 år. Jag spelar en del i kyrkan, ofta i lovsångsteam. Eftersom jag har spelat i åtta år har jag börjat skaffat mig en åsikt om vad jag gillar för pianon och inte. Eftersom jag är mer tekniknörd än kulturnörd så är det digitala pianon som jag föredrar. Kanske inte så mycket för att de är bättre, utan för att man kan göra mer med de och för att man lätt kan plugga in hörlurar i pianot och riva av en låt klockan 2 på natten.

Jag har testat på ett gäng olika pianon. Har bland annat spelat på 3 olika akustiska Steinway-flyglar. Steinway är alla pianons fader, och 2 av dom 3 var helt underbara att spela på. Ljudet och responsen i en sån flygel, den är svår att beskriva.

...

På fredag är det rock-kafé i en av kyrkorna hemma. Jag har lovat att spela piano under kvällens gudstjänst, vilket jag ser fram emot helt fantastiskt mycket. Av flera skäl. Det va längesen jag spelade, och jag tycker det är jätteroligt. För mig är musiken ett bra sätt att vara nära Gud. Jag har erfarit att Gud får stora möjligheter att beröra mig när jag sjunger eller spelar.

När jag gick i mellanstadiet och högstadiet va jag ett stort fan av Rhapsody in Rock och Robert Wells. Jag tittade alltid på Så ska det låta, köpte alla skivor under ett par år, bandade alla tv-sända konserter och såg dom om och om och om och om igen. I studion på Så ska det låta så spelar de på Yamaha El-flyglar, och jag är rätt säker på att det är samma som mr Wells använt på många av sina turnéer.

I kyrkan där vi ska vara så finns det en Yamaha elflygel, och de få tillfällen jag har spelat på den har varit ögonblick jag kunnat minnas länge. Just för att jag vet att det är pianot som min (DÅ!) store idol spelar på. Jag känner igen den karaktäristiska klangen som är fantastisk, och känslan i tangenterna är inte helt fel . (Min erfarenhet är att Yamaha har lite tyngre tangenter än Steinway, men jag gillar det också)
Men framförallt så är det ett så vackert instrument. Jag gillar formerna, att det är så litet men ändå stort, och svart pianolack kan väl få vem som helst att bli lite svag? Ingen plast här inte!

Jag bifogar en länk där Yamaha beskriver pianot med egna ord.

Jag gissar att du redan läst mitt blogginlägg om ljud och hörlurar. Har du inte hunnit kan jag kort refera mig själv och berätta att jag skrev om hörlurar och vad som händer med lyssnarupplevelsen när man har ett par bra hörlurar.

Nu kommer ett stort undantag.

Ljudkvalitén på YouTube är generellt väldigt låg, och den här är tyvärr inget undantag.
Men för att dela med mig musikglädjen jag känner över det otroliga instrument jag ska få leka med imorn så illustrerar jag det med en liten film. ("Mer än en känsla")
Lyssna och njut, så hörs vi på måndag.