Release me

I torsdags skrev jag ett inlägg om 109 kilo kärlek.
Det jag syftade på var ett riktigt härligt piano. Jag och hon skulle få ordentligt närkontakt i fredags. Vid samtliga våra tidigare möten så har det uppstått total romantik.

Okej.
Men kan inte förälska sig i ett piano, men det här är så nära det kan bli. Otroligt vackra former, ett hantverk som är i en klass för sig, ett ljud som är grymt... Listan med skäl till varför jag tycker om det här pianot kan göras lång.

Anywhore (Jag kan också sno ord, Johan. HA!) Jag kom till kyrkan där kvällens happening skulle vara. Ganska direkt skulle vi in i kyrksalen och öva inför kvällens gudstjänst.
Pianot står där, precis där hon stog sist jag va den här kyrkan. Men hon är inte lika blank längre. Det är finger-kladd överallt över den förut så blanka ytan. Det förut så orörda och nästan jungfruliga pianot har förlorat lite av sin perfekta och graciösa utstrålning.
När jag sen sätter igång och börja spela på det så känner jag direkt hur tangenterna beter sig precis som ett Yamaha-klaviatur ska göra. Inte för lätta, men med god respons och hyffsade möljigheter till nyanser i spelandet. Och ljudet sen... Vänta nu. Det är nåt med ljudet som inte stämmer. Det låter el-piano. Klinkigt, plonkigt, plastigt, äckligt. Det ska inte låta elpiano om ett sånt här fint instrument. Jag funderar ett tag på vad som är fel, och konstaterar att problemet måste bero på att locket är stängt. Eftersom det inte är mitt piano vågar jag inte ställa upp locket, även om det skulle få instrumentet att verkligen visa sig i sin riktiga prakt. Som en fjäril som fäller ut vingarna.

Jag är fortfarande inte säker på om det va så, men jag hoppas att det klonkiga ljudet berodde på att locket va stängt. Annars så är min kärlek till henne för överigt förstörd. Typ.