Plingplingplingplingplingpling…

Klockan är nånstans runt tio över sex. Mitt tåg går 6.14. Jag är ett par hundra meter från tåghållplatsen när jag hör den karaktäristiska signalen som säger “nu går bommarna ner, suicidala ställ er på spåret – ni andra håller er bakom bommarna, för nu kommer det ett tåg”.

Bakom mig kommer en man småspringandes, och han har också hört signalen när han ökar på stegen och tar det långa benet före det korta?

“Ska du också med tåget?”, frågar jag.
” – Ja, jag kan försöka be dem att vänta på dig.”

Han springer vidare. När jag kommer till spåret så ser jag tåget komma in på perrongen. Kanske att jag hinner om jag ökar lite. Men jag har redan mjölksyra och ingen möjlighet att ta i mer. Armarna gör ont och säger att jag redan ger 100%. När tåget passerar förbi mitt blickfång så ser jag att den dörren som jag måste ta mig till är i fel ände av tåget så slår det mig: Om jag kan köra rullstol lika snabbt som Usain Bolt så är det möjligt. Då kan jag hinna!

Men kom igen nu… Seriöst? Det finns inte en chans att en otränad kille i rullstol ska kunna köra mer än tio meter per sekund med en vanlig manuell rullstol när knappt eliterna i paraolympics kommer upp i den farten.

…

Hur gick det då? Jo, mannen som jag hade ett försprång gentemot sprang och klev på dörren som va närmast. Pojken i rullstol som va tvungen att slå världsrekord för att hinna till den bortre dörren missade sitt tåg. Men hade han inte suttit i rullstol hade han hunnit med sitt tåg.