Igår var jag i Göteborg och träffade gänget på avdelning 14, där jag låg en del av sommaren när jag va som allra sjukast för andra gången. Det va väldigt skönt att träffa en massa människor jag kände igen, och lite smågalet att jag mindes namnen på ungefär 2/3 av alla jag såg där.
Men det är kanske inte så konstigt ändå. Dels va min hjärna grymt understimulerad under perioder och dels så betydde tiden där väldigt mycket. (Ni är SÅÅ bra!!)
Efter en bra stund på Sahlgrenska med kaffe, prat och en del skratt så gav jag mig iväg för att träffa min goda vän Andreas. Vi har inte setts på ganska länge, och det känns tråkigt att det blivit så.
Under början av gymnasie pratade vi telefon nästan varje dag, men det har vart lite sämre med det nu. Förmodligen för att vi båda varit utan fast telefon, och dessutom dragit lite åt varsitt håll i vad vi gör hem. Tidsbrist tror jag man kan summera det hela i.
Men nu fick vi hur som helst möjlighet att sitta ner och prata riktigt länge. Om skola och allting och ingenting. Riktigt skönt. Dessutom lyckades jag övertyga Andreas om att äta Café Javas kladd-kaka. Seger!
Jag vill egentligen inte göra reklam på min blogg, men den här bjuder jag på.
Kafé Java ligger på sydvästra hörnet av Vasaplatsen i Göteborg. Vid Aschebergs-backen mot Landala och Chalmers. Tycker du om gott kaffe och fantastisk kladd-kaka och tycker 50 spänn för en fika är helt okej? Titta in där i så fall. (För mig som prylnörd är det fria wlanet en fin bonus.)
Som avslutning för det här inlägget måste jag få förklara rubriken.
Josefin, en av sköterskorna på 14, skulle berätta en historia om en vän som varit rejält onykter. (Sket-full, som jag hade sagt det.) Men han va tydligen inte sketfull, han va på pickalurven Dii-lux. Inte delux. Dii-lux. Underbart ordval!
Jag tror hela västkusten kommer gråta en skvätt när hon åker hem till Umeå.
Visst är de goá på 14! Värda all respekt och tacksamhet!!! Annika
SvaraRadera