Nytt rekord

Nu har jag nog slagit nytt rekord när det kommer till simpel dumhet. (Kommer ni ihåg inlägget om vattenkokaren som jag försökte fylla på? )
Jag har som vanligt spenderat kvällen vid datorn, som är en mini-pc. Alltså kan jag lätt sitta med den i sängen, i vardagsrummet, på tåget, i en park, på ett café osv.
När jag är hemma på mitt rum så brukar jag koppla in lite externa redskap som gör datorn lättare att handskas med och mer kraftullt. För närvarande är det högtalare, tangentbord och hårddisk som jag har extra. (Alla tre finns i datorn, och alla tre är större och bättre i den form jag har på skrivbordet. Dock omöjliga att ta med sig. Datorn för sig självt går dock utmärkt att få med sig)

Ikväll har jag grejat lite med ett antal bilder (111 för att vara exakt!) som jag skulle förminska så att jag kunde skicka de lättare i ett mail. Bilderna kommer ändå aldrig lämna Marcus dator och det gör inget om dom är på en megapixel istället för sex.
Redigeringen av bilderna, som ligger på min externa hårddisk tuffade på av sig självt. Jag tänkte inte så mycket på det. Jag började avsluta några chattar och säga hej då. Det började bli dags att lägga sig och just då får jag ett totalt hjärnsläpp. Jag tyckte det va en bra idé att göra som jag brukar göra; att koppla ur datorn och sitta i sängen och skriva några rader på min blogg, kanske skriva några rader till nån på msn som jag inte sagt hej då ordentligt till. Det va ju bara det att bild-programmet hade kontakt med min externa hårddisk, och när jag kopplade ur den blev min dator lite gramse på mig. Förstår jag det. (Jag skulle bli sur om nån drog ur ett sånt där kola-snöre ur min mun när jag höll på med det som bäst. Morr!) Hur tänkte jag?!?
Det svar som ligger närmast sanningen är nog att jag inte tänkte alls. Dumt.

Jaja, en vacker dag blir det väl folk av mig också.