När jag blev frisk i vintras var jag extremt otränad efter 3 månader i sjuksäng. En sak som jag upptäckte var att jag inte klarade att ta mig upp till rullstolen från golvet. (Bitter erfarenhet efter att ha kämpat tillsammans med pappa och brorsan i en kvart.) Lösningen på det hela vara att se till att inte hamna på golvet.
Nu har jag en ny stol på mitt rum, en sån där kontorsstol med hjul. De hjulen rullar väldigt lätt. Det upptäckte jag alldeles nyss när hela stolen rullade bakåt med resultatet att jag hamnade på golvet istället för på stolen. Vad gör jag nu?, tänkte jag.
Men då vaknade en del i mig själv som inte är närvarande för ofta. “Problem är till för att lösas”, sa jag till mig själv. Jag försökte ta spjärn mot ett skåp med benen och lyfta upp mig själv i soffan. För högt. Men min basförstärkare kanske jag kan “mellanlanda” på? Jag gjorde ett nytt försök, och jag fixade det.
“It’s a small step for a human, but a big step for human kind.”
Underbart .....sånt gör en moster glad, nästan tårögd
SvaraRadera