torsdag 28 maj 2009

Tankar om envishet

I vissa lägen så är vi i rollen av en guide eller mentor för någon annan. Det kan vara rollen förälder/barn, tränare/spelare, skolfröken/elev, äldre vän/yngre vän...
När den ena vet att den har rätt, och den andra också vet att den har rätt. Hur långt ska man gå för att få sin vilja igenom? De tankarna kom till mig när jag chattade med en av mina bästa vänner. Hon har en hel del idéer om saker och ting, och det är ofta jag inte håller med henne. Då när vi snackade formulerade jag mina tankar såhär:
...

"Jag önskar att jag kunde tjata på dig. Men det kommer leda till att du hatar mig, och det är inte värt att du ska hata mig för att jag ska få rätt... "

...

Vart ska man dra gränsen? När är det rätt att tjata utan hänsyn till de negativa konsekvenser det får?

onsdag 27 maj 2009

Nånting är snett, riktigt snett...

Jag har just ringt till OnOff och frågat vad det ska kosta att byta ut skärmen i min laptop. När jag fick svaret blev jag först ledsen, sen arg, sen konfunderad.
Jag ska förklara varför.

När jag fick datorn i julas kostade den 3900 kronor. Nu finns den att köpa för 2995. När jag ringde till kund-otjänst och frågade vad det skulle kosta att få datorn fixad fick jag svaret; 5500.

Det första jag reagerar på är att det är nästan dubbelt så mycket som datorn kostar. Kvinnan i luren hör hur jag reagerar och säger att "ja, men det är ju moms och service och allt det där inne i det priset".

När jag lagt på och fått reda på att jag kommer bli 400 kronor fattigare för att få beskedet att det är en spräckt skärm (vilket jag redan visste), då börjar kugghjulen snurra.

Hur kan det vara så dyrt? Eller är det datorn som är onaturligt billig?
Om det kostar 5500 att stoppa in en ny skärm, men 3900 att bygga en helt ny dator, då är det ju nåt som är snett, riktigt snett...


lördag 16 maj 2009

16/5 22:02
Anders stör mig på bristande kardiologikunskap. Hjärtat går Inte 'dumm-tack-tack'. Det kan i alla fall inte va så sunt...

Turkiets bidrag. Hon sjunger "my heart goes Düm Tek Tek". Eftersom jag måååste tolka allt bokstavligt kan jag bara konstatera att den som skrev Turkiets bidrag i Eurovision Song Contest har väldigt lite kunskaper när det gäller hur hjärtat funkar. Textraden "mitt hjärt låter dum-tekk-tekk" tycker jag personligen tyder på att något allvarligt fel. Nu är jag inte utbildad på vård, men jag tänker såhär. Om jag har en person vars hjärta låter dumtektek då är ju inte det första jag rekomenderar att sjunga i direktsänd TV. Snarare skulle jag plocka fram en defibrilator och "dra i nödbromsen". Sen (om det fanns utrustning och jag hade färdigheterna) ge personen adrenalin och hjärtmassage.

Menmen, det är tur att det är låtskrivare som skriver låtar och sjuksköterskor & läkare som räddar liv och inte tvärtom.
16/6 kl 19:13
Kaffekaffekaffekaffekaffekaffekaffe...

Natt mellan fredag och lördag har jag sovit ungefär 4 timmar är så där äckligt trött som man bara blir av att sova så lite. Min moster och kusin ska komma på besök och för att kompensera för missade sömntimmar så blir det en stooor mugg kaffe. Inte för att jag blir piggare, men det skrämmer i alla fall iväg lite adenosin från kroppen, så jag känner mig piggare.

fredag 15 maj 2009

15/5 kl 18:48
Vilken soppa!

Ungdomssamling i kyrkan. Det kommer ett tiotal ungdomar från Göteborg, Borås och Vänersborg och jag är den enda vuxne som bor i Uddevalla. Jag är alltså i positionen att jag är den som ska hjälpa tonåringarna att hitta till kyrkan. (Easy-peasy när jag knappt själv har nåt lokalsinne.)
Just vid sju-tiden va det som rörigast och folk hade gått vilse, mobiltelefoner ringde på hjälp och det kändes som att det va allmänt kaos i köket. Jag stängde in mig på toa, gjorde det jag brukar, och skrev ett litet inlägg på mikrobloggen för att varva ner. Orden som kom är "vilken soppa!" Nu blev det ju iofs inte soppa, utan tacos och dessutom en riktigt trevlig kväll med ett härligt gäng.

Slutet gott, allting gott.
(Både sällskapet och kvällsmaten!)

torsdag 14 maj 2009

14/5 kl 22:22
Varför känner jag ångest och mindervärde när jag får kritik och mothugg? Någon pedagog, psykolog, beteendevetare eller nåt som vet?

Jag minns inte detaljerna, och i sån här kompakt form kan det tyckas konstigt att växla från humor till allvar direkt efter varandra. Men jag tror det var så här; pappa hade upptäckt nåt som jag hade hänt och jag va den som var i närheten när det hände. Av någon anledning var det faktum att jag var den enda som var där när det hände synonymt med att det var mitt fel, och det kunde jag inte tåla. Jag blev jättearg och ledsen och mådde allmänt skit. När stormen lagt sig så tog det som just hänt form i en fråga nämligen: Varför känner jag ångest och mindervärde när jag får kritik eller mothugg?

Jag vet fortfarande inte. Men jag ska banne mig ta reda på det..! Några tips?

14/5 kl 21:24
Anders Arkbro undrar varför Adam Alsing flytt till Serbien, skaffat blont afro-jätte-krull och tävlar i Eurovision Song Contest

Det här skrev jag när jag såg andra semifinalen för just Eurovision. Serbiens bidrag var en snubbe som såg ut precis som Adam Alsing. Inte blev det mindre roligare när den manlige svenska kommentatorn kläcker ur sig: "Det är skönt att se att det går bra för Adam Alsing".

Men jag sa det först. 1-0 till mig!

Tankar om Mikrobloggaren Anders

Eftersom min laptop är på service har jag använt min mobiltelefon ganska mycket som surrogat för min dator och komplement till de datorer jag fått låna på bibliotek, av snälla familjemedlemmar osv...

Det har lett till att jag varit mer aktiv på facebook än tidigare, och det i sin tur har lett till att jag börjat twittra, förlåt mikroblogga.
Twitter är ett varumärkesnamn, mikroblogg vad varumärket faktiskt är.
Som iPod och mp3-spelare, McDonalds och snabbmat, Starbucks och kaffebarer, JC och klädaffärer - ja ni fattar.

Så, jag har inte bloggat via min vanliga blogg lika mycket som förr, men små mikroblogginlägg har dykt upp via min facebook. Eftersom det bara är en bråkdel av mina läsare som har facebook så tänkte jag försöka återge de senaste mikro-inläggen på facebook här i min vanliga blogg. Så jag startar tidsmaskinen och sätter igång.

Lets go!

onsdag 13 maj 2009

Successful multi-tasking

Runt mig sitter massa människor och skriver på sina tangentbord. (Men ingen skriver så snabbt som jag!) Det är tyst som i graven här. Det enda ljudet är gnisslet från tangentborden och fläkten i taket. Jag sitter på biblioteket, och har lånat mig en dator. För första gången sen i juni förra året har jag masat mig i väg till mitt eget kommunala bibliotek! Det är ju bra att biblioteken finns, eftersom det inte är alla som har tillgång till dator på något annat sätt. (Ja, jag vet att man kan låna böcker här också, men det ignorerar vi just nu. Böcker är tråkiga.)

När jag sitter här så börjar jag tänka på en TV-reklam jag sätt flera gånger. Det är ett mineralvatten på flaska som de säljer med slogan "Successful multi-tasking". Fördelen med datorn gentemot att arbeta analogt och akustiskt är att du kan göra fler saker på en gång. Men det har inte den här datorn förstått. Har jag för mycket öppet på en gång låser den sig och blir allmänt anti.

Jag berättade om mina associationer till den där reklamen. Hon föreslog att jag skulle vattna datorn med sånt vatten, men jag tror inte det gör att internminnet blir större - bara blötare.
Men om några veckor så ska min egen fina dator vara färdig på servic, då blir det lite ordning på saker och ting. Fram tills dess får jag nöja mig med den här datorn som är motsatsen till simultanförmåga. Vi kanske kan kalla det

"Successful en-sak-i-taget" ?

söndag 10 maj 2009

Sorg i hjärtat på en datanörd som mig

När jag och min bror var och hade picnic i tvättstugan måste det ha hänt nånting. För sen dess är inte min dator sig lik. Numera är hon inne på service och jag har ingen egen dator. (Ja, min dator är en hon. Hon heter Hanna-Pia, eftersom hon redan från fabrik hade initialerna HP på framsidan.)
Det är därför jag inte bloggat speciellt mycket, och när jag tänker efter så är det inte så mycket som du som förföljer mig via min blogg har missat.

I helgen var jag med familjen i Nora på kusinträff. En massa folk som träffas för att vi har en gemensam anfader som levde och verkade förr i tiden. Egentligen är vi inte så väldigt avlägset släkt, men det känns så eftersom jag inte träffar de här människorna mer än var 5e år ungefär.
På plats fanns 3 generationer av syskon, kusiner och sysslingar. Pappas moster räknade ut att vi kunde varit en bra bit över 70 stycken om alla dykt upp. Men med tanke på att min farmor + hennes syskon är 5 stycken och det finns 2 generationer efter dem är det inte så underligt att vi blivit ett stort gäng. Hur som helst var syskon-kusin-syssling-träffen riktigt rolig. Jag träffade massa spännande människor och fick bland annat prata lite med några som jobbar inom liknande område som det jag har intentioner att göra i framtiden.
Även om jag inte hade jättehöga förväntningar på helgen blev det riktigt fint!

Nu i helgen är det Sen Kväl med Gud i Uddevalla och det ska bli riktigt kul att ha ungdomshelg i min hemkyrka. På söndag ska jag spela till gudstjänstsångarna och det ser jag också fram emot.

Helgen efter det är det konferens i Jönköping, och i samma veva (runt den 25e) kommer jag få tillbaka min dator, så då blir det förhoppningsvis fart i bloggen igen. Jag har ett antal uppslag och idéer att skriva på... så du har en del att se fram emot.

Allt för nu. Todilo.

söndag 3 maj 2009

Tankar om bussar

Ända sedan jag va en liten plutt har jag hört att det är bra att åka buss. “Vuxna har ju alltid rätt”, tänkte jag, och gjorde ingen stor affär av det. Sen blev jag lite äldre, och insåg att en buss som är hur stor som helst måste ju dricka mer bensin än en liten personbil. Det jag klurat på ett tag är hur mycket bränsle en buss drar. Här om dan träffade jag en kille som är mellanchef på Swebus. (- En säker källa va?)
Enligt honom drar en buss mellan 3 och 4 liter per mil. 

bussars förbrukning

“I say no more…”

lördag 2 maj 2009

Slap it and pop it!

Jag har spelat bas i 4 år, men fortfarande inte lärt mig att spela med slap-teknik. Borde jag skämmas?
Kanske. Men så hittade jag den här filmen och kände att äntligen så förstår jag faktiskt hur man gör.
Återstår bara att se om det går lika bra när jag själv ska testa. Antar att det ligger en hel del övning bakom…

Tankar om 23/8 2008

Det här datumet fyllde flickan med de stora, bruna ögonen 20 år.
Det här var också datumet då en av kyrkorna i Uddevalla hade återinvigning av efter en renovering av sina lokaler. Jag hade planerat att vara där, jag hade till och med kommit med i trivselgruppen för att mingla runt och kolla att alla kände sig hemma. Det hade hyrts in ett gäng artister som skulle köra konserter, det skulle vara grillning och massa folk och fest.

Men jag då?
Jag låg på Sahlgrenska och var just det här datumet ganska dålig och var långt ifrån både eventet hemma, och att fira Annas 20årsdag. (Det senare befann jag mig dock bara ett par kilometer ifrån.)

Varför kommer jag och tänka på det NU?
En av de saker som jag hade sett fram emot mest under den här dagen var konserten med Samuel Ljungblahd. Med anledning av succén i Så ska det låta var jag tvungen att kolla upp mäster Ljungblahd lite närmare på youtube. Vad hittar jag då? Jo ett klipp från konserten i Uddevalla vid nyinvigningen av Bäve kyrkan 23/8 2008.

fredag 1 maj 2009

Det jag mest av allt vill

Jag är 21 år och 8 månader. Prick. Nu. (23.47)
Som 21åring tror jag att det är ganska normalt att tänka på tjejer då och då. Högt upp på min önskelista finns nånting så abstrakt och svårfångat som “en söt tjej i min ålder som tycker om mig lite mer än alla andra”.
Jag inser att jag kanske inte kommer hitta en sån imorgon eller ens den här veckan. Bäst jag sänker nivån på önskningar lite. Vad sägs om “att få en komplimang eller uppmuntran från en söt tjej i min egen ålder”.
__________

Inom loppet av en vecka träffar jag 2 vänner i församlingen där jag är med. Den ena träffar jag i parken och den andra vid någon träff i kyrkan. Båda är kvinnor på 70+. Väldigt snälla, men långt ifrån det där jag önskade mig… Den ena: “Du är en intelligent och intressant ungdom.”
Den andra: “Vilken fin handstil du har.”

Den senare kan ses som en bagatell, men det träffade helt rätt eftersom jag fått leva 14 år med att tänka att min handstil är oläslig och ful.
_________

Missförstå mig inte nu. Jag är givetvis jätteglad för den här uppmuntran, men det va INTE vad jag hade förväntat mig. Den där snubben som sitter där uppe och håller i trådarna
(jag kallar honom gärna Gud) har lustiga idéer…