onsdag 15 april 2009

Från mörker till Ljus - allt ballar ur

- VA?! Ska du inte till skolan???

Pappa har kommit in i rummet och hört allt som jag sagt till Åsa. Han spontana reaktion är besvikelse, en besvikelse som yttrar sig irritation och aggression. Pappa blir helt vansinnig och börjar skälla på mig helt ostrukturerat. Jag minns faktiskt inte exakt vad som sades. Allt han säger stämmer, men storleken på aggression stämmer inte i förhållande till vad jag gjort. Dessutom så har pappa tagit sig i kragen och det är tjafs mer sällan nu för tiden. Men samtidigt är det som att då när det väl blir tjafs så får jag skit för mycket mer på en och samma gång.

Hela "argumentationen" slutar med att jag tar till flykten. Åker upp till torget och sätter mig i ett hörn för att lugna ner mig. Först nu förstår jag att jag är så här dum, envis och intolerant för att jag bara sovit 6 timmar den här natten. Tänker att jag borde åka till kyrkan som jag har nycklar till och lägga mig en stund. Hem vill jag inte just nu ändå. Men jag kommer på att jag inte vet om det är några där, och om det är några där så är jag inte stånd att träffa nån ändå just nu.

Åker stället ner till Clas Ohlsson för att sätta mig på gångbron mellan Citygallerian och Gallionens parkeringshus och spana på folk på Kungsgatan. Innan jag hinner dit ringer pappa och undrar vart jag är. Vi pratar lite, och jag bestämmer mig för att åka hem. Möter pappa i trappuppgången. Kramas om litegrann innan han går till jobbet.

Jag packar färdigt min väska för att åka till Utby. Jag ska vara några dar hos min ena moster och hennes sambo. Kollar om plånboken ligger i jackan, tar på mig jackan (rätt jacka med plånbok) och hänger på mig väskan och åker iväg.

Är så helt fantastiskt trött, inser att om jag ska överleva så måste jag få nåt med socker i mig. Köper en chokladbit och en Ubuntu Cola. Plockar fram plånboken. Inser att jag inte har kontokort och leg i plånboken. Här om dan var jag iväg och ville inte ha med mig nåt så stort som min plånbok. Därför plockade jag ur kontokort och leg och la i skjortfickan. Det va det jag behövde just då. Sen så kom aldrig korten tillbaka i plånboken. Så jag säger till kvinnan i kiosken att hålla varorna och att jag kommer tillbaka.
Jag åker hem, efter ha ringt min fantastiske och hjälpsamme bror. Brorsan kommer ut på balkongen och slänger ner korten. Då upptäcker jag att min plånbok är borta! Jag drar slutsatsen att den försvunnit efter att jag hade den i kiosken 10 minuter tidigare.

Jag antar att jag tappat den efter att jag åkte från kiosken. Så jag åker samma väg tillbaka i hopp om att jag hittar den. Tillbaka i kiosken.
"Hej. Jag får be om ursäkt för mitt beteende förut. Jag hade lagt ur mitt kontokort och leg för några dar sen, och när jag upptäckte att de saknades i plånboken blev jag jättestressad. Jag ser att du låtit min dricka och choklad stå. Vilken service!"
... Det blir 28 å nitti.
Jag tar fram mitt kontokort och betalar.
- Nu är läget så att jag tappat min plånbok. Finns den här?
Hon i kiosken är jättehjälpsam och hjälper mig leta efter den. Efter en stund så ger vi upp.
- Du har inte lagt den så att du sitter på den?, frågar kvinnan.
Jag känner efter. Inte i rullstolen. Inte i nån av fickorna. Men under min väska, mellan innanlåren har jag klämt fast min plånbok. SMART! Där hittar ingen min plånbok. Inte ens jag själv. Risken för att råka ut för en ficktjuv=Noll.

Kommer tillbaka till bussterminalen. Har missat min buss med 3 minuter. Nästa går om en timme. Järnspikar! Eller som Kapten Haddock hade sagt: ¤%¤&(/#¤&?&[$€@$[\)#[@$]!!!!!!!

Jag ringer min moster och berättar hur läget är. Bryter ihop och börjar gråta i luren. Mest för att jag är trött, men också för att det kändes som att den här dagen hade varit så ond mot mig.
Efter många om och men kommer jag iväg med bussen, och får sitta och småprata med en av de där trevliga busschaufförerna som jobbar på Västtrafik. (När det gäller stadstrafik går det 1 trevlig på 10 chaufförer. När det kommer till landsvägstrafiken går det 9 trevliga på 10 chaufförer. Misstänker att det hänger ihop med graden av stress.)

När jag är framme i Trollhättan känns det som att saker och ting börjar vända. Det beror antagligen inte på att Maria och Tomas är trevligare än de där hemma. Det beror nog mer på min inställning och miljöombytet. Men ändå. Skönt....

Inga kommentarer: