torsdag 30 april 2009

Socialt monster? Jag?!

Idag när jag va på väg från tåget och hem så passerade jag en uteservering där några av “tjejerna från mitt kafé”. Jag kan inte säga att jag känner dem, jag inte ens vad tjejerna heter. Men ändå glider jag fram till dom och stannar och pratar en stund. Inte så länge, och vi pratar inget djupt; mest bara “hur är vädret?” och “vad gör du i valborg?”. Men ändå… gör man så? Att stanna och prata med nån som man känner igen, men inte känner, och den enda relation man har är barista på favorit-fiket och stamgäst… Är det verkligen normalt?

Som jag ser det finns det två möjligheter:

1. Jag har blivit den där killen som många känner igen och som inte är rädd för att prata med folk

2. Jag har blivit ett socialt men ensamt monster som rycker tag i vem som helst för lite socialt samspel och bevis på att jag finns

Inga kommentarer: