torsdag 12 februari 2009

Dans i Slow-Motion

Efter musikalen promenerade vi från Operan till Hotellet där vi bodde under helgen. (Förutom min bror som hellre umgås med sin flickvän än äter fantastisk hotell-frukost. Jag borde lära honom prioriteringar.)


Vid ett av torgen i Malmö mötte vi några som var från Street Church, som jag stannade och pratade med. Hon jag började prata med var 47 år gammal, hade inga egna barn, men hade ett stort hjärta för barn och ungdomar i pingstkyrkan där hon ofta gick, fick jag veta.
Eftersom jag själv är kristen och gärna vill komma ut och möta unga på stan hemma i Uddevalla blev det att jag och ”hon som va 47” började prata lite om hur Street Church fungerar, vi pratade också om olika festivaler där de är, och det ledde oss in på att prata om festivaler i stort.



Efter en stund kom en ung tjej dit, jag gissar att hon va 16. Hon och ”47” hade pratat förut, om livet och tron och allting. Så det föll sig naturligt för de att prata vidare där de hade varit sist. Jag vill gärna att unga ska få svar på sina frågor och hjälp att hitta sina vägar till trygghet och en bild av hur världen är funtad.
Så nu var vi två kristna, som minsann skulle visa hur duktiga vi är, och vilken bra tro vi har, och att hon minsann borde bli kristen också.



Åtminstone kändes det så till en början.










Därför bestämde jag mig för att ställa mig närmare den unga 16åriga tjejen och visa genom mitt kropps-språk och min position att jag är med henne.


Det som händer då är att ”47” blir så stressad så hon följer efter mig. Då ställer jag mig lite närmare 16, som flyttar på sig bort från oss. Nu står vi i en likbent triangel igen, med mig och 47 nära varandra och 16 en bit bort. Jag vill gärna stå som i en likbent triangel med mig själv nära 16 och 47 lite längre bort för att genom mig själv visa just det jag skrev nyss; att jag är med 16, och att vi INTE är 2 kristna som minsann ska visa att vi har rätt.

Om man hade filmat det här och ökat hastigheten på uppspelningen kan jag tänka mig att det sett ut som att vi försöte dansa nån slags patetisk ringdans.

1 kommentar:

Anonym sa...

Ja, det kan bli lite tokigt när man försöker vara redig. Men att vara ett ljus i världen kan ju innebära att man sprider glädje. Och mina inre bilder av er lilla ringdans gör mig glad... :) Mu