onsdag 4 februari 2009

En vanlig dag

Jag älskar folk som använder klyschor, åtminstone när man gör det på ett medvetet vis.
Rubriken "En vanlig dag" är nog den mest missbrukade rubriken i bloggosfären och kanske även den tråkigaste rubriken man kan ha.

Ni som följer bloggen vet att den brukar fyllas av konstiga och roliga tankar om allting från skyltar till fenomen i vardagliga livet. Idag har det varit fattigt på den fronten. Mest för att min tid bara flygit iväg, och ändå har dagen varit ganska lugn. I jämförelse med hur många andra har det, och hur jag haft det förut i perioder.

Just nu sitter jag i en kompis säng, och ska snart sova. Kompisen sover på soffan och jag har fått låna dennes säng. Snällt!
Innan jag försöker sova ska jag berätta lite om dagen idag, en helt vanlig dag.

Jag hade ställt klockan på 10 för att komma upp så att jag hann duscha, bruncha, packa och ge mig iväg till skolan.
Min plan höll jättebra. Ända till slutet då den på något underligt sätt sprack. Jag skyller på pappa. ;-) Han är expert på att komma sent, och jag har nog tagit efter hans beteende litegrann. Jag får ta ett snack med mamma och be henne lära mig allt hon kan om att komma i tid.
5 minuter sen var jag när min kurs-kompis och skjuts Åsa smsade mig och frågade om jag va på gång. Då stog jag i hallen och skulle bara vränga på mig skorna. Tack Åsa för att du har tålamod med en simpel slarver och tidsoptimist som mig.
Hur som helst kom vi iväg och i tid till passet på skolan.

Senare på kvällen mötte jag min norrländska vän Josephine. Vi gick hem till henne och under kvällen har vi druckit milkshake, pratat, grejat med hennes läxor och turats om att sno varandras datorer och mobiler för att konversera med folk vi inte känner. Spännande. :)

Nu sitter jag hur som helst här och skriver. Imorn är schema-fri dag, men jag tänkte sätta mig på skolan för att låna biblos ref-ex av den boken vi ska läsa nu i kursen. Ska bli en skön dag.

Dessutom lovar jag att ägna mig mer åt lek med ord, galna fantasier och roliga skyltar.

Håll utkik!

1 kommentar:

Annika sa...

Tidsoptimism är en svårbotad sjukdom.
Man får helt enkelt lov att leva med den, och försöka skärpa till sig i stunder då andra är inblandade...